Tonåren är en av livets svåraste och mest spännande faser, inte bara för tonåringen själv, utan också för föräldrarna. Många upplever att det är svårt att sätta gränser och att hitta rätt balans för att fortsätta vara en auktoritet samtidigt som man också vill kunna hjälpa barnet på vägen in i vuxenlivet. Tonåringar har dessutom i högre grad än yngre barn en stark och tydlig vilja som är svår att kontrollera, eftersom en högre ålder också innebär att man får större friheter. Att låta sitt barn i någon mån själv få bestämma över sitt liv är givetvis nyttigt för barnet, eftersom de lär sig ta ansvar. Å andra sidan vet man att en tonåring inte är lika bra på att bedöma risker som tonåringen själv tror, och det är precis som alla vuxna vet lätt att man råkar trampa snett. Hur gör man då för att ge sitt barn tillräckligt med frihet för att han eller hon ska kunna utvecklas socialt, samtidigt som man inte vill att barnet ska begå alltför stora misstag eller hamna snett?
En ständig balansgång
Att kunna balansera väl är som sagt nyckeln till att vara en bra tonårsförälder. Vissa vill kontrollera barnet för mycket, medan andra blir alldeles för tillåtande. Det man riskerar att göra är att inte låta sin tonåring utvecklas tillsammans med jämnåriga vänner, alternativt att framstå som ointresserad av att hjälpa till med problem som kan finnas. Det är mycket som ska falla på plats under högstadie- och gymnasieåldern. Man måste skaffa sig en ny kroppslig självbild, egna värderingar och en social kompetens. Detta samtidigt som hormonerna i kroppen kan leda till starka humörsvängningar och ångest. Som förälder är det bästa man kan göra att dels läsa på om vad som händer i kroppen när man blir tonåring, och dels att vara så lyhörd som möjligt. Genom att göra det klart för barnet att man finns till hands om han eller hon behöver hjälp eller ett lyssnande öra så kan man skapa ett viktigt lugn och en tillit.
Om man känner att man inte räcker till
Som förälder är det lätt att man känner sig otillräcklig och inte vet hur man ska hantera till exempel ångest eller oro hos sitt tonårsbarn. En bra idé kan i dessa fall vara att tala med andra föräldrar i samma situation, eller att tala med kuratorn eller psykologen på barnets skola.
